Islams gudssyn är en kompromisslös monoteism: det finns bara en enda Gud (på arabiska Allah) som har skapat allt, är fullkomligt olik sin skapelse och ensam har rätt att tillbedjas. Ur denna enda sats följer allt annat i religionen. Att vittna om den, »det finns ingen gud utom Gud«, är trosbekännelsens (shahada) första hälft och det som gör en människa till muslim. Omkring två miljarder människor, en dryg fjärdedel av jordens befolkning enligt Pew Research Center, vänder sig i dag till denne ende Gud.
Vad menar islam med att Gud är »en«?
Läran om Guds enhet kallas tawhīd och är islams absoluta kärna. De klassiska lärda urskiljer tre delar: Gud är ensam Herre som skapar och upprätthåller allt (rubūbiyya), Gud är den ende som får dyrkas (ulūhiyya), och Gud äger ensam sina fullkomliga namn och egenskaper (asmāʾ wa sifāt). Den mest koncentrerade beskrivningen ger sura al-Ikhlās, »Den rena tron«:
SÄG: »Han är Gud – En,
Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror.
Han har inte avlat och inte blivit avlad,
och ingen finns som kan liknas vid Honom.«— Koranen 112:1–4
قُلْ هُوَ اللَّهُ أَحَدٌ اللَّهُ الصَّمَدُ لَمْ يَلِدْ وَلَمْ يُولَدْ وَلَمْ يَكُن لَّهُ كُفُوًا أَحَدٌ
Surans fyra korta rader avvisar i tur och ordning allt som skulle göra Gud till en bland flera: partner, barn, like och ursprung. I muslimsk undervisning hör den därför till det första ett barn får lära sig recitera.
Att en sådan Gud kan anas ur naturen är ingen främmande tanke i Sverige. Carl von Linné, som ägnade sitt liv åt att ordna och namnge det skapade, förde privata anteckningar under namnet Nemesis Divina, och den regellista han ställde upp där inleds med orden, här i moderniserad språkdräkt:
Var övertygad av naturen och erfarenheten om en Gud som har gjort, uppehåller och regerar allt; som ser, hör och vet allt; inför vars ansikte du står.
Formuleringen rör vid den första av tawhīds tre delar, rubūbiyya: Gud som ensam skapar, uppehåller och råder. Islam låter dock inte tron vila på naturen. Tecknen i skapelsen väcker en igenkänning som redan finns i människan, medan innehållet i gudstron kommer med uppenbarelsen.
Vem är Allah – och är det en annan gud?
Allah är inte ett egennamn för en särskild »muslimsk« gud, utan helt enkelt det arabiska ordet för Gud, al-ilāh. Arabisktalande kristna och judar har använt samma ord i århundraden och gör det än i dag: i arabiska biblar står Allāh redan i skapelseberättelsens första mening. Islam lär att det är samme Gud som uppenbarade sig för Abraham (Ibrāhīm), Mose och Jesus – profeternas budskap var i grunden ett och detsamma: tillbe den ende Skaparen. Skillnaden ligger inte i vem Gud är, utan i hur Gud beskrivs. Islam avvisar bestämt tanken att Gud skulle ha avlat en son, ingå i en treenighet eller ta mänsklig gestalt. Gud är en: inte en av tre, inte en far i mänsklig mening. Muslimer tillber alltså samme Gud – men med en gudsbild rensad från det som människor med tiden lagt till.
Hur beskriver Koranen Guds egenskaper?
Koranen beskriver Gud som levande, vetande och allsmäktig, ingenstans tydligare än i Tronversen (Āyat al-Kursī):
GUD – det finns ingen gud utom Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Slummer överraskar Honom inte och inte heller sömn. […] Hans allmakts tron omsluter himlarna och jorden. Att värna och bevara dem är för Honom ingen börda. Han är den Höge, den Härlige.— Koranen 2:255
اللَّهُ لَا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ الْحَيُّ الْقَيُّومُ ۚ لَا تَأْخُذُهُ سِنَةٌ وَلَا نَوْمٌ ۚ لَّهُ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ ۗ مَن ذَا الَّذِي يَشْفَعُ عِندَهُ إِلَّا بِإِذْنِهِ ۚ يَعْلَمُ مَا بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وَمَا خَلْفَهُمْ ۖ وَلَا يُحِيطُونَ بِشَيْءٍ مِّنْ عِلْمِهِ إِلَّا بِمَا شَاءَ ۚ وَسِعَ كُرْسِيُّهُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ ۖ وَلَا يَئُودُهُ حِفْظُهُمَا ۚ وَهُوَ الْعَلِيُّ الْعَظِيمُ
Gud beskrivs genom sina skönaste namn (al-asmāʾ al-husnā) – den Nåderike, den Barmhärtige, den Förlåtande. Koranen uppmanar uttryckligen att anropa honom med dem (7:180). En hadith fastslår att »Gud har nittionio namn« och att den som lär känna dem stiger in i paradiset (Sahīh al-Bukhārī 2736; Sahīh Muslim 2677). Den klassiska traditionen, företrädd av Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim, bekräftar dessa namn och egenskaper precis som de uppenbarats, utan att förvränga dem, förneka dem, fråga »hur?« eller likna Gud vid det skapade. Ibn Taymiyya drar slutsatsen i Kitāb al-Īmān:
Den som vet och känner mest om Guds namn och egenskaper, vet och känner mest om Gud själv.
Gud är därför ingen gåta att lösa, utan en Herre att lära känna.
Kan Gud avbildas eller liknas vid något?
Nej. Eftersom Gud är fullkomligt olik allt skapat kan han varken avbildas, föreställas eller jämföras med en mänsklig förebild. Koranen uttrycker principen kort:
Ingenting är som Han.— Koranen 42:11
فَاطِرُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۚ جَعَلَ لَكُم مِّنْ أَنفُسِكُمْ أَزْوَاجًا وَمِنَ الْأَنْعَامِ أَزْوَاجًا ۖ يَذْرَؤُكُمْ فِيهِ ۚ لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ ۖ وَهُوَ السَّمِيعُ الْبَصِيرُ
Gud liknar ingenting som kan ses eller avbildas, och därför finns det i islam aldrig några bilder eller statyer av honom. Gud tillskrivs inte heller något kön: de grammatiskt maskulina formerna i arabiskan innebär inget sådant. Att likna Gud vid skapelsen kallas tamthīl och avvisas kategoriskt; de lärda tar emot Guds egna beskrivningar av sig själv som de står, utan att fråga hur (bilā kayf). Att tillskriva Gud en like, eller att rikta tillbedjan mot något annat än honom, kallas shirk och räknas som den allvarligaste av alla synder – själva motsatsen till tawhīd. Moskéernas konst består därför av kalligrafi och geometriska mönster, aldrig av gudsbilder.
Hur shirk såg ut i praktiken har beskrivits av en muslim som stod bredvid. År 922 färdades Ahmad ibn Fadlan som sändebud för kalifen i Bagdad uppför Volga och mötte där de handelsmän han kallar rūs, i allmänhet identifierade som nordbor. Han såg dem gå i land, söka upp en hög trästolpe med ett ansikte som en människas och falla ner inför den:
Herre, jag har kommit från ett avlägset land med så och så många trälinnor och så och så många sobelskinn. […] Jag har med mig den här gåvan till dig, och jag önskar att du sänder mig en köpman med gott om dinarer och dirhemer, som köper allt jag vill sälja utan att pruta.
Gick handeln väl, slaktade mannen boskap och lade köttet framför stolpen. Om natten kom hundarna och åt upp det, och han förklarade att hans herre var nöjd och hade tagit emot gåvan. Bönen är mänsklig nog: en köpman långt hemifrån ber om hjälp med det han rest för. Men den riktas till något som människan själv har täljt, och som därför går att köpslå med. Det är just den möjligheten tawhīd stänger.
Hur nära är Gud människan?
Trots att Gud är upphöjd över sin skapelse är han inte fjärran. Koranen beskriver en Gud som hör varje viskning:
Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.— Koranen 50:16
وَلَقَدْ خَلَقْنَا الْإِنسَانَ وَنَعْلَمُ مَا تُوَسْوِسُ بِهِ نَفْسُهُ ۖ وَنَحْنُ أَقْرَبُ إِلَيْهِ مِنْ حَبْلِ الْوَرِيدِ
Klassisk troslära förstår detta som en närhet i vetande – inte som att Gud blandas med skapelsen: han förblir upphöjd över allt, och ändå undgår honom ingenting. Därför präglas förhållandet till Gud av både vördnad och förtröstan. Människan dyrkar honom i bön, hoppas på hans nåd och fruktar hans rättvisa, och hon åkallar honom (duʿā) utan mellanhänder, i förvissningen att han hör varje ord. Ingen instans står emellan bönen och den som hör den.