Islams fem pelare är trosbekännelsen (shahada), bönen (salāt), allmoseskatten (zakat), fastan (sawm) under ramadan och vallfärden (hajj) till Mecka – religionens fem grundläggande plikter. Tillsammans kallas de arkan al-islam. Uppräkningen går tillbaka på profeten Muhammed ﷺ och har sett likadan ut sedan 600-talet: samma fem plikter gäller muslimer i alla länder och rättsskolor, från bönen fem gånger om dygnet till vallfärden en gång i livet.
Vilka är islams fem pelare?
De fem pelarna räknas upp i en välkänd hadith som återberättas av profetens följeslagare ʿAbdullah ibn ʿUmar:
Islam är byggd på fem [pelare]: vittnesbördet att ingen har rätt att dyrkas utom Gud och att Muhammed är Guds sändebud, att förrätta bönen, att ge allmoseskatten, att vallfärda till Huset och att fasta under ramadan.— Sahīh al-Bukhārī 8
Hadithen finns i de två mest tillförlitliga samlingarna, Sahīh al-Bukhārī (nr 8) och Sahīh Muslim (nr 16); hos Muslim nämns fastan före vallfärden, i övrigt är innehållet detsamma. Bilden av pelare är hadithens egen: islam liknas vid en byggnad som vilar på fem bärande stöd. Den första pelaren skiljer sig till sin art från de andra: den är ett vittnesbörd, en trosakt, medan de fyra övriga är handlingar som förutsätter den. Om någon av de fyra sviktar hos en troende, av svaghet eller lättja, står huset ändå kvar. Men rivs den första, rasar allt.
Varför är trosbekännelsen den första pelaren?
Trosbekännelsen, shahada, består av två led: att ingen gud finns utom Gud (Lā ilāha illā Allāh) och att Muhammed ﷺ är hans sändebud. Det första ledet uttrycker tawhīd, Guds absoluta enhet, och det är hela islams nav: varje annan handling får sitt värde av den. En bön, en gåva eller en vallfärd som riktas till någon annan än Gud blir därför dyrkans raka motsats.
Ledet om Muhammed ﷺ binder muslimen vid profetens exempel: Gud dyrkas på det sätt sändebudet visade. Att uttala shahada med övertygelse gör människan till muslim. Den klassiska traditionen (ahl as-sunna) räknar uppriktig tawhīd som den första plikt som åligger varje människa. Utan vittnesbördet blir de fyra andra pelarna handlingar utan adressat.
Hur ser bön, zakat och fasta ut i praktiken?
Bönen, salāt, förrättas fem gånger varje dygn: Fajr i gryningen, Dhuhr mitt på dagen, Asr på eftermiddagen, Maghrib efter solnedgången och Isha om natten, alltid vänd mot Kaba i Mecka. De fem dagliga bönetiderna följer solen och inte klockan, och skiftar därför med både ort och årstid. Allmoseskatten, zakat, är en årlig avgift på 2,5 procent (en fyrtiondel) som tas ut på det sparade överskottet när det överstiger en viss gräns, nisab (klassiskt räknad som värdet av 85 gram guld), och tillfaller de fattiga och de övriga grupper Koranen anger (9:60). Koranen nämner ofta bönen och allmosan tillsammans:
Förrätta bönen och ge åt de behövande och böj era huvuden med de andra som böjer sina huvuden [i bön].— Koranen 2:43
وَأَقِيمُوا الصَّلَاةَ وَآتُوا الزَّكَاةَ وَارْكَعُوا مَعَ الرَّاكِعِينَ
Fastan, sawm, hålls under hela månaden ramadan: från gryningens första ljus till solnedgången avstår den fastande från mat, dryck och samliv:
TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er – kanske skall ni frukta Gud.— Koranen 2:183
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
Bönen mäter dygnet, fastan mäter året – två klockor som ställer livet efter Gud.
Vem måste utföra hajj?
Den femte pelaren är vallfärden, hajj, till Mecka, förlagd till bestämda dagar i månaden dhū-l-hijja. Den är en plikt en gång i livet, men Koranen villkorar den uttryckligen med förmågan:
Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den.— Koranen 3:97
فِيهِ آيَاتٌ بَيِّنَاتٌ مَّقَامُ إِبْرَاهِيمَ ۖ وَمَن دَخَلَهُ كَانَ آمِنًا ۗ وَلِلَّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلًا ۚ وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ اللَّهَ غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ
Den som saknar hälsa, medel eller en trygg resväg är alltså inte förpliktad; skyldigheten inträder först när möjligheten finns. Varje år samlas omkring 1,7 miljoner pilgrimer i Mecka, alla klädda i samma enkla vita ihram-dräkt, som utplånar varje synlig skillnad i rang och rikedom. Under vallfärdsdagarna går pilgrimerna sju varv runt Kaba och följer i övrigt de riter som islam för tillbaka på Abraham. Höjdpunkten är vistelsen på ʿArafat-slätten den nionde dhū-l-hijja, då pilgrimerna står i bön till solnedgången. Dagen därpå börjar offerhögtiden Eid al-Adha, som firas av muslimer världen över. Ingen annan pelare krävs så sällan, och ingen annan är så uttryckligt lagd i förmågans händer.
Räcker de fem pelarna för att vara muslim?
En vanlig missuppfattning är att islam inte skulle vara mer än dessa fem handlingar. Pelarna utgör islam, den yttre underkastelsen. Vid sidan av dem står iman, tron, med sina sex artiklar: tron på Gud, hans änglar, hans skrifter, hans sändebud, Domedagen och ödet (qadar). Över båda står ihsan, dyrkans fullkomning, som profeten förklarade med orden: »Att du dyrkar Gud som om du såg honom; ty även om du inte ser honom, så ser han dig.« Alla tre nivåerna beskrivs i Jibrīl-hadithen (Sahīh Muslim 8), där ängeln Jibrīl (Gabriel) i en människas gestalt frågar ut profeten inför hans följeslagare.
Tro och handling hänger därmed samman. I klassisk troslära beskrivs iman som övertygelse i hjärtat, bekännelse med tungan och handling med lemmarna; Ibn Taymiyya återger traditionens formel i Kitāb al-Īmān:
Tron är ord och handling; den ökar och den minskar – den ökar genom lydnad och minskar genom synd.
Pelarna utförda mekaniskt, utan tro, väger därför ingenting. Och en tro som aldrig tar sig uttryck i handling godtas heller inte.