Sufism (arabiska tasawwuf) är en samlingsbeteckning på de mystiska, inåtvända strömningar som växt fram inom den muslimska världen – med anspråket att rena själen och dyrka Gud med fullkomlig uppriktighet (ihsān). Det är alltså ingen gren av islam och ingen egen lära, och varken ordet eller den organiserade rörelsen fanns på profeten Muhammeds ﷺ tid. Klassisk islam godtar därför kärnan, själens rening, men prövar varje sufisk sed mot Koranen och sunna, och avvisar det som går över gränsen till otillåten nyhet (bidʿa) eller avgudadyrkan (shirk).
Var kommer ordet »sufism« ifrån?#
Ordet sufi förknippas oftast med arabiskans sūf, »ull«: de tidiga asketerna bar enkla yllekläder som tecken på att de vänt världen ryggen. En andra härledning kopplar det till safāʾ, »renhet«. Säkert är att ordet inte användes av profeten, hans följeslagare eller de tre första generationerna (salaf), och att det inte fanns någon avgränsad rörelse bland dem. Tidiga gestalter som Hasan al-Basrī (d. 728) ägnade sig åt asketism (zuhd) och hjärtats rening utan att kalla det något särskilt. Begreppet tasawwuf dök upp först under 700- och 800-talen i Basra och Bagdad. Askesen och hjärtats rening är lika gamla som uppenbarelsen; namnet och systemet är en senare påbyggnad.
Vad är kärnan – att rena själen?#
Sufismens uttalade mål är tazkiyat an-nafs, själens rening, och ihsān, att fullkomna sin dyrkan. Båda är djupt förankrade i uppenbarelsen. Koranen gör reningen till själva skiljelinjen mellan framgång och fördärv:
Helt visst skall det gå den väl i händer som [i detta liv] strävar efter att rena [sin själ], men den som begraver den [i synd och mörker] skall gå mot fördärvet.— Koranen 91:9–10
قَدْ أَفْلَحَ مَن زَكَّاهَا وَقَدْ خَابَ مَن دَسَّاهَا
Profeten definierade själv ihsān i den berömda hadithen om ängeln Jibrīl: »att du dyrkar Gud som om du ser Honom, för även om du inte ser Honom så ser Han dig« (Sahīh Muslim 8). Hit hör ånger (tawba), tålamod (sabr), tacksamhet och Guds åminnelse (dhikr), allt sådant som Koranen prisar.
Vad är en sufiorden (tariqa)?#
Sufismen är ingen egen rättsskola, och dess seder och strömningar måste prövas var för sig mot Koranen och sunna. Från 1100- och 1200-talen organiserades mystiken i tarīqa (plural turuq): andliga ordnar samlade kring en mästare (shaykh) och en kedja av lärare. Bland de stora finns Qādiriyya (efter ʿAbd al-Qādir al-Jīlānī, d. 1166), Shādhiliyya, Naqshbandiyya och Mevlevi, grundad i kretsen kring poeten Rūmī (d. 1273). Varje orden har sina egna awrād (regelbundna böneformler) och ofta gemensam, rytmisk dhikr med rörelse, sång eller dans (samāʿ). De turkiska »virvlande dervischerna« är det mest kända exemplet. Anslutningen varierar kraftigt mellan länder: i Senegal uppger 92 procent av muslimerna att de tillhör en sufiorden, den högsta andel Pew uppmätte (2012), medan ordnarna på många andra håll bara samlar en liten minoritet. I lärofrågor gick vissa sufier ännu längre: filosofen Ibn ʿArabī (d. 1240) formulerade läran om wahdat al-wujūd, »varats enhet«, som suddar ut gränsen mellan Skaparen och det skapade och därmed rycker undan grunden för tawhīd.
Är sufism tillåtet enligt islam?#
Klassisk islam dömer ingen sed efter dess etikett utan efter en enda måttstock: stämmer den med Koranen och profetens sunna? Det som gör det – ånger, tålamod, kärlek till Gud, dhikr i den form profeten lärde ut – är helt enkelt islam, vare sig man kallar det sufism eller inte. Det som saknar grund hos profeten är bidʿa. Det som riktar dyrkan mot andra än Gud, som att åkalla döda helgon, söka hjälp vid gravar (istighātha) eller tillskriva en shaykh gudomlig makt, är shirk, den allvarligaste synden. Enligt Muhammad Sālih al-Munajjid är många av de seder som spritts genom ordnarna antingen bidʿa eller shirk, bland dem nyuppfunnen dhikr och gravdyrkan. Koranen drar själv gränsen:
Detta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni förlora Hans väg ur sikte!— Koranen 6:153
وَأَنَّ هَٰذَا صِرَاطِي مُسْتَقِيمًا فَاتَّبِعُوهُ ۖ وَلَا تَتَّبِعُوا السُّبُلَ فَتَفَرَّقَ بِكُمْ عَن سَبِيلِهِ ۚ ذَٰلِكُمْ وَصَّاكُم بِهِ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
Det betyder inte att hela traditionen avfärdas. Ibn Taymiyya (d. 1328) hyllade tidiga, nyktra asketer som al-Junayd, och hans elev Ibn al-Qayyim skrev Madārij as-Sālikīn, där han renar de andliga »stationerna« och förankrar dem i sunnan. Skiljelinjen går alltså inte mellan sufi och icke-sufi, utan mellan profetens väg och allt vid sidan av den. Ingen etikett, hur andlig den än klingar, gör bidʿa till sunna eller shirk till gudsdyrkan.