Skillnaden mellan sunni och shia börjar i en enda fråga: vem hade rätt att leda muslimerna efter profeten Muhammeds ﷺ död år 632. Sunnimuslimerna menade att samfundet självt skulle utse den mest dugliga – och valde Abu Bakr – medan shiamuslimerna ansåg att ledarskapet av Gud redan var tilldelat profetens kusin och svärson Ali och hans ättlingar. Gud, Koranen och de fem pelarna har de gemensamt. Men tvisten stannade inte vid vem som skulle styra: ur den växte en lära om ofelbara imamer och en kritisk hållning till profetens följeslagare, och det är där skillnaden blir en trosfråga.
Vad är sunni och shia?#
Sunnimuslimerna utgör det stora flertalet av världens muslimer. Namnet kommer av ahl as-sunna wa’l-jamāʿa, »efterföljelsens och samfundets folk«, och syftar på den som följer Koranen och profetens sunna så som de tre första generationerna (salaf) förstod dem. Enligt Pew Research Center utgör sunnimuslimerna omkring 87–90 procent av världens muslimer, som i dag är runt två miljarder, medan shia utgör ungefär 10–13 procent. Shia kommer av shīʿat ʿAlī, »Alis parti«, och har sin tyngdpunkt i Iran, Irak, Azerbajdzjan, Bahrain och Libanon. Den största inriktningen är tolvarna (ithnā ʿashariyya), som väntar på den dolde tolfte imamens återkomst. Enligt ahl as-sunna dog den elfte imamen, al-Hasan al-ʿAskarī, utan son, och läran om en dold imam saknar stöd i Koranen och sunnan.
Hur uppstod splittringen mellan sunni och shia?#
När Muhammed ﷺ dog i Medina år 632 lämnade han ingen uttrycklig anvisning om vem som skulle efterträda honom. Majoriteten av följeslagarna samlades kring Abu Bakr, profetens närmaste vän, som blev den förste kalifen (efterträdaren). En mindre grupp menade att Ali hade pekats ut i förväg. Ali svor själv trohetsed till Abu Bakr och tjänade senare som den fjärde kalifen. Den verkliga brytningen kom årtionden senare: när Alis son Husayn dödades vid Karbala år 680 fick shia sin egen sorgehistoria och identitet, och sorgen återupplevs varje år under ʿĀshūrāʾ. För ahl as-sunna är dagen i stället en frivillig fastedag till minne av att Gud räddade Mose, så som profeten själv höll den.
Vad är den största teologiska skillnaden?#
Skillnaden växte från frågan om ledarskap till en fråga om auktoritet. För shia är imamen inte bara en ledare utan en av Gud utsedd, syndfri och ofelbar (ʿisma) uttolkare av religionen – tolvarna räknar tolv sådana imamer med början i Ali. För ahl as-sunna är kalifen en vald, felbar ledare; den religiösa auktoriteten ligger i Koranen, sunna och de lärdas samstämmighet (ijmāʿ), inte i en ofelbar person. Eftersom shia avvisar mycket av det som följeslagarna förde vidare och stödjer sig på egna hadithsamlingar, skiljer sig också lag och rituell praktik. Viktigast är ändå synen på profetens följeslagare (sahāba), som Koranen prisar:
Föregångsmännen, de första av dem som utvandrade och [de första] hjälparna, och de rättsinniga [människor] som följde i deras spår – Gud är nöjd med dem och de är nöjda [där de njuter] Hans [gåvor].— Koranen 9:100
وَالسَّابِقُونَ الْأَوَّلُونَ مِنَ الْمُهَاجِرِينَ وَالْأَنصَارِ وَالَّذِينَ اتَّبَعُوهُم بِإِحْسَانٍ رَّضِيَ اللَّهُ عَنْهُمْ وَرَضُوا عَنْهُ وَأَعَدَّ لَهُمْ جَنَّاتٍ تَجْرِي تَحْتَهَا الْأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا أَبَدًا ۚ ذَٰلِكَ الْفَوْزُ الْعَظِيمُ
Där ahl as-sunna hedrar alla följeslagarna underkänner shia flera av dem, bland dem de tre första kaliferna, som de menar tog Alis rätt. Att tvivla på följeslagarna är att tvivla på dem som förde Koranen och sunnan vidare, och därför går den egentliga skiljelinjen här.
Räcker det gemensamma för att skillnaden ska sakna betydelse?#
Nej, men invändningen är vanlig. Koranen är densamma, böneriktningen mot Kaba är densamma, fastan och vallfärden är desamma, och shahāda åberopas av båda. Av det dras slutsatsen att tvisten bara gäller historien. Men gemensamma yttre riter avgör inte trosläran. Den som håller tolv imamer för av Gud utsedda och ofelbara har lagt till en auktoritet som Koranen inte känner, och den som förkastar profetens följeslagare förkastar dem som Gud har förklarat sig nöjd med. Enheten Koranen bjuder är enhet kring det överlämnade, inte enighet om att skillnaden saknar vikt:
Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras!— Koranen 3:103
وَاعْتَصِمُوا بِحَبْلِ اللَّهِ جَمِيعًا وَلَا تَفَرَّقُوا ۚ وَاذْكُرُوا نِعْمَتَ اللَّهِ عَلَيْكُمْ إِذْ كُنتُمْ أَعْدَاءً فَأَلَّفَ بَيْنَ قُلُوبِكُمْ فَأَصْبَحْتُم بِنِعْمَتِهِ إِخْوَانًا وَكُنتُمْ عَلَىٰ شَفَا حُفْرَةٍ مِّنَ النَّارِ فَأَنقَذَكُم مِّنْهَا ۗ كَذَٰلِكَ يُبَيِّنُ اللَّهُ لَكُمْ آيَاتِهِ لَعَلَّكُمْ تَهْتَدُونَ
Vad är den klassiska hållningen till skillnaden?#
Enligt ahl as-sunna wa’l-jamāʿa är kärnan att älska och försvara alla profetens följeslagare och att erkänna deras rangordning: Abu Bakr, därefter Umar, därefter Uthman och därefter Ali. Följeslagaren Ibn Umar berättade:
Vi ansåg under Guds sändebuds livstid Abu Bakr vara den främste, därefter Umar och därefter Uthman.— Sahīh al-Bukhārī 3655
Den klassiska hållningen avvisar därför påståendet att profeten skulle ha utsett Ali till efterträdare; som Ibn Bāz framhåller fanns ingen sådan anvisning, och Ali själv erkände Abu Bakrs och Umars företräde. Samtidigt är Ali djupt vördad – den fjärde rättledde kalifen, profetens svärson, en av de tio som under sin livstid fick löftet om paradiset. Att hålla fast vid alla följeslagarna, utan att förkasta någon av dem, är det som skiljer den som följer samfundet från den som splittrar det.