Tvagning

Tvagning är den rituella rening en muslim utför före bönen, och den finns i tre former: wudu, den lilla tvagningen av händer, mun, näsa, ansikte, underarmar, huvud och fötter; ghusl, tvättningen av hela kroppen; och tayammum, strykningen med ren jord när vatten saknas eller inte kan användas. Alla tre står i en enda mening i Koranens femte sura, vers 6.

Svenska framställningar av ämnet beskriver ofta tvagningen som hygien med religiös inramning. I den klassiska rättsläran skiljs däremot hadath, det rituella tillstånd som tvagningen häver, från khabath, den fysiska smutsen. En nyduschad person utan wudu får inte be. En person som utfört wudu och sedan fått jord på handen får det. Ibn Rushd inleder sitt kapitel om ämnet med just den uppdelningen. Den förklarar också varför två motsatta svenska omdömen om saken bygger på samma missförstånd: både det välvilliga »islam är ju en hygienisk religion« och det avvisande »de tvättar fötterna i handfatet« läser en juridisk statusförändring som en tvättning.

Tvagningen är omstridd på två sätt. Inom rättsläran gäller striden vad som egentligen är obligatoriskt: rättsskolorna är öppet oense om avsikten är ett villkor, om beröring mellan könen bryter reningen och om fötterna ska tvättas eller strykas. I samhället gäller den utrymme och tid. I Sverige har frågan avgjorts i förvaltningsrätt och i Arbetsdomstolen, den regleras indirekt av Arbetsmiljöverkets föreskrifter om personalutrymmen och av Socialstyrelsens hygienregler, och den syns i bygglovshandlingar för varje ny moské.

Vad tvagning, wudu, ghusl och tahara betyder#

Den arabiska roten t-h-r har grundbetydelsen att vara ren, och av den bildas tahara, rättslärans samlingsterm för hela ämnet. Under tahara ryms fyra skilda handlingar. Wudu är den lilla tvagningen. Ghusl kommer av verbet ghasala, att tvätta, och avser tvättningen av hela kroppen. Istinja är rengöringen med vatten efter toalettbesök. Tayammum går tillbaka på ett verb som betyder att avse eller rikta sig mot något; Ibn Qudama påpekar i al-Mughni att ordet först betydde just detta och sedan i de lärdas språkbruk överfördes till att beteckna strykningen av ansikte och händer med jord.¹1Ibn Qudama al-Maqdisi, al-Mughni, kitab al-tahara, avsnittet om tayammum. I svenskt och turkiskt bruk förekommer också abdest, ett lånord från persiskan.

Det avgörande begreppsparet är hadath och khabath. Hadath är ett tillstånd som följer på vissa handlingar och upphör genom tvagning. Det delas i två grader. Den lilla, hadath asghar, uppstår av toalettbesök, tarmgas och djup sömn och hävs med wudu. Den stora, hadath akbar eller janaba, uppstår av samlag och sädesutlösning och hävs med ghusl. Menstruation, hayd, och barnsängsblödning, nifas, räknas till samma grad. Khabath, ibland kallad najasa, är däremot konkret orenhet: urin, avföring, blod, svin. Den avlägsnas genom att tvättas bort från kropp, kläder och plats, och har med tvagningen bara det gemensamt att båda kallas rening.

Ibn Rushd formulerar uppdelningen så knappt att den kan återges nästan ord för ord: muslimerna är eniga om att den rening lagen föreskriver är av två slag, rening från hadath och rening från khabath, och om att reningen från hadath i sin tur är av tre slag, wudu, ghusl och det som träder i deras ställe, tayammum.²2Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid wa-nihayat al-muqtasid, inledningen till kitab al-tahara. Egen översättning från arabiskan.

Tvagningsversen och haditherna om rening#

Ämnets huvudtext är Koranen 5:6, som innehåller alla tre reningsformerna och avslutas med en uttrycklig lättnadsklausul:

TROENDE! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med [de våta] händerna över huvudet och [två] fötterna upp till fotknölarna. Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena er [genom att skölja hela kroppen]. Den som är sjuk eller befinner sig på resa eller som just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och inte kan finna vatten, skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud vill inte lägga på er tunga bördor, men [Han] vill rena er och fullkomna Sin nåd mot er - kanske känner ni tacksamhet.³3Koranen, al-Maida 5:6.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِذَا قُمْتُمْ إِلَى الصَّلَاةِ فَاغْسِلُوا وُجُوهَكُمْ وَأَيْدِيَكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ وَامْسَحُوا بِرُءُوسِكُمْ وَأَرْجُلَكُمْ إِلَى الْكَعْبَيْنِ ۚ وَإِن كُنتُمْ جُنُبًا فَاطَّهَّرُوا ۚ وَإِن كُنتُم مَّرْضَىٰ أَوْ عَلَىٰ سَفَرٍ أَوْ جَاءَ أَحَدٌ مِّنكُم مِّنَ الْغَائِطِ أَوْ لَامَسْتُمُ النِّسَاءَ فَلَمْ تَجِدُوا مَاءً فَتَيَمَّمُوا صَعِيدًا طَيِّبًا فَامْسَحُوا بِوُجُوهِكُمْ وَأَيْدِيكُم مِّنْهُ ۚ مَا يُرِيدُ اللَّهُ لِيَجْعَلَ عَلَيْكُم مِّنْ حَرَجٍ وَلَٰكِن يُرِيدُ لِيُطَهِّرَكُمْ وَلِيُتِمَّ نِعْمَتَهُ عَلَيْكُمْ لَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ

Koranen · al-Maida 5:6

Samma regel uppenbarades tidigare i 4:43, i en vers som också förbjuder bön i omtöcknat tillstånd.⁴4Koranen, al-Nisa 4:43. Uttrycket »haft beröring med kvinnor«, på arabiska lamastum al-nisa, är själva den formulering som rättsskolorna sedan skulle strida om. Menstruationen behandlas i 2:222, där texten talar om att hålla sig borta från hustrun under perioden och avslutas med orden att Gud älskar dem som vill rena sig.⁵5Koranen, al-Baqara 2:222. I 9:108 prisas den moské där det samlas »män som älskar att rena sig«, vilket klassisk exeges knyter till istinja med vatten.⁶6Koranen, al-Tawba 9:108. Och 56:79 säger om skriften att »inga andra än de rena skall röra« den. Versen ligger bakom regeln att den som rör vid en mushaf ska ha wudu.⁷7Koranen, al-Waqia 56:79.

وَيَسْأَلُونَكَ عَنِ الْمَحِيضِ ۖ قُلْ هُوَ أَذًى فَاعْتَزِلُوا النِّسَاءَ فِي الْمَحِيضِ ۖ وَلَا تَقْرَبُوهُنَّ حَتَّىٰ يَطْهُرْنَ ۖ فَإِذَا تَطَهَّرْنَ فَأْتُوهُنَّ مِنْ حَيْثُ أَمَرَكُمُ اللَّهُ ۚ إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ التَّوَّابِينَ وَيُحِبُّ الْمُتَطَهِّرِينَ

Koranen · al-Baqara 2:222

لَا تَقُمْ فِيهِ أَبَدًا ۚ لَّمَسْجِدٌ أُسِّسَ عَلَى التَّقْوَىٰ مِنْ أَوَّلِ يَوْمٍ أَحَقُّ أَن تَقُومَ فِيهِ ۚ فِيهِ رِجَالٌ يُحِبُّونَ أَن يَتَطَهَّرُوا ۚ وَاللَّهُ يُحِبُّ الْمُطَّهِّرِينَ

Koranen · al-Tawba 9:108

لَّا يَمَسُّهُ إِلَّا الْمُطَهَّرُونَ

Koranen · al-Waqia 56:79

Den inre sidan av saken framgår av 74:4. Bernström översätter versen »Och rena ditt hjärta!«, trots att det arabiska thiyabaka ordagrant betyder »dina kläder«.⁸8Koranen, al-Muddaththir 74:4. Han följer där Muhammad Asad, vars kommentar han bygger på, och läser befallningen som en inre rening. Andra svenska översättare återger ordet bokstavligt. Bakom skillnaden ligger en gammal exegetisk strid om huruvida orden gäller tyget eller det inre. I 8:11 möts de två betydelserna i en enda bild, när regnet vid Badr beskrivs som något som samtidigt renar kropparna och bryter Djävulens grepp om sinnena.⁹9Koranen, al-Anfal 8:11.

وَثِيَابَكَ فَطَهِّرْ

Koranen · al-Muddaththir 74:4

Haditherna ger både princip och detalj. Från Abu Malik al-Ashari återges orden »renheten är halva tron«.¹⁰10Sahih Muslim 223. Enligt Ibn Umar tar Gud inte emot bön utan rening, och al-Bukhari har samma sak från Abu Hurayra.¹¹11Sahih Muslim 224; Sahih al-Bukhari 135. Aisha och Maymuna bint al-Harith har var sin utförlig beskrivning av hur Muhammed ﷺ utförde ghusl, båda återgivna av al-Bukhari och Muslim, och de skiljer sig i detaljerna: Aisha nämner att han lät fingrarna gå genom håret tills hårbotten var fuktad, Maymuna att han slog handen mot marken eller väggen och att han avböjde handduken och skakade av vattnet med händerna.¹²12Traderingarna från Aisha och Maymuna bint al-Harith återges av både al-Bukhari och Muslim; här efter Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om ghusl från janaba. När sällskapet enligt Jubayr ibn Mutim diskuterade hur mycket vatten ghusl kräver, svarade Muhammed ﷺ att det för hans del räckte att ösa tre gånger över huvudet och därefter låta det rinna över resten av kroppen.¹³13Traderingen från Jubayr ibn Mutim, återgiven av al-Bukhari och Muslim; här efter al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl.

Rättsskolorna om tvagningens moment och villkor#

Sju frågor återkommer.

Den första gäller avsikten, niyya. Hos shafiiter, malikiter och hanbaliter är avsikten ett villkor för att tvagningen ska vara giltig. Hanafiterna säger något annat. Al-Marghinani skriver i al-Hidaya: »det rekommenderas att den som utför wudu har för avsikt att rena sig, ty avsikten i wudu är sunna enligt oss«.¹⁴14al-Marghinani, al-Hidaya fi sharh Bidayat al-mubtadi, kitab al-tahara. Egen översättning. Enligt hanafitisk rätt kan den som ställer sig under duschen utan en tanke på bönen ändå ha hävt sin orenhet; enligt de tre andra skolorna räcker det inte.

Den andra gäller beröring. Al-Shafii läste 4:43 bokstavligt: rör en man vid en kvinna med någon kroppsdel utan skiljande skikt bryts hans wudu, med eller utan begär. Al-Qurtubi återger att al-Shafii själv vacklade när det gällde ett litet barn, en gammal kvinna eller en nära släkting, och att han undantog hår, tand och nagel eftersom de skiljer sig från huden.¹⁵15al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 4:43. Egen översättning. Ibn Qudama räknar upp motståndarna vid namn och noterar att Ahmad ibn Hanbal erinrade sig hur medineserna och kufaborna alltid hade räknat en kyss som beröring »ända till slutet, då Abu Hanifa kom bland dem«.¹⁶16Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om vad som bryter wudu. Egen översättning. Al-Nawawi tillägger att frågan om den berörda personens tvagning är omstridd även inom shafiitisk rätt, och att motargumentet hämtas ur en hadith om Muhammed ﷺ själv: Aisha berättar att hennes hand i mörkret föll på hans fot medan han bad, och han avbröt inte bönen.¹⁷17al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om beröring.

Fötterna, den tredje frågan, hänger på ett enda vokaltecken. I 5:6 kan ordet arjul läsas i ackusativ, arjulakum, vilket kopplar fötterna till tvättningen, eller i genitiv, arjulikum, vilket kopplar dem till strykningen över huvudet. De två läsningarna hör hemma i de kanoniska recitationerna.¹⁸18De två läsningarna av arjul redovisas i den klassiska recitationslitteraturen; se Ibn al-Jazari, al-Nashr fi al-qiraat al-ashr, samt al-Tabari, Jami al-bayan, kommentaren till 5:6. Rättsskolorna är ändå eniga: fötterna tvättas. Ibn Abi al-Izz argumenterar i sin kommentar till al-Tahawis trosbekännelse för den läsningen med ett räkneargument: de som fört vidare tvagningen från Muhammed ﷺ i ord och handling, och som lärde sig den av honom eftersom riten inte var känd i den förislamiska tiden, är fler än de som fört vidare versens ordalydelse.¹⁹19Ibn Abi al-Izz al-Hanafi, Sharh al-Aqida al-Tahawiyya. Egen översättning. Det är den traderade handlingen som avgör hur versen ska förstås.

Den fjärde gäller strykning över fotbeklädnad, mash. Att stryka över läderstövlar i stället för att tvätta fötterna är alla eniga om. Om strumpor är de det inte. Ibn Rushd ställer upp partierna: Malik, al-Shafii och Abu Hanifa förbjuder, medan Abu Yusuf, Muhammad al-Shaybani och Sufyan al-Thawri tillåter, och orsaken till oenigheten är dels hur de bedömde traderingarna om att Muhammed ﷺ strök över strumpor och sandaler, dels om stöveln alls kan tjäna som grund för analogi.²⁰20Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om mash. Egen översättning. Ibn Qayyim al-Jawziyya sammanfattar praxis i en regel: Muhammed ﷺ rättade sig efter det tillstånd fötterna befann sig i, och strök när de satt i stöveln och tvättade när de var bara.²¹21Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad fi hady khayr al-ibad, avsnittet om mash över khuffayn. Egen översättning.

De två följande frågorna gäller vattnet. Hanafiterna underkänner redan använt vatten, ma mustamal, för ny rening, medan malikiter och shafiiter godtar det.²²22al-Marghinani, al-Hidaya, avsnittet om al-ma al-mustamal. I al-Umm drar al-Shafii en gräns: färgämne som sätter sig i huden hindrar inte vattnet och kräver ingen ny tvagning, men finns det harts eller något tjockt som lägger sig som ett skikt gäller tvagningen av den kroppsdelen inte förrän det avlägsnats.²³23al-Shafii, al-Umm, kitab al-tahara. Egen översättning. Dagens svar om nagellack, gelnaglar och sårförband bygger på den regeln.

Den sjunde frågan gäller sjukdom och skada, och där tillämpas samma resonemang om skikt. När en kroppsdel är förbunden (jabira i handböckernas språk, ursprungligen skenan kring ett brutet ben) tvättas det som går att tvätta, och över förbandet stryks med väta i stället. Ibn Qudama redovisar oenigheten om hur långt strykningen får sträcka sig utanför själva skadan och om den förutsätter att det anlagts i renhetstillstånd, men ordningen som sådan är skolorna eniga om: förbandet tas inte av, och tvagningen faller inte bort.²⁴24Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om al-mash ala al-jabira; jämför al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, samma ämne. Räcker inte heller det, eller skadar vattnet såret, träder tayammum in, som för den sängliggande kan utföras mot en ren yta. Regeln tänjs inte här, eftersom den sjuke är den förste som nämns i 5:6 bland dem som får bruka jord i stället för vatten. I svensk vård är det de här reglerna som oftast ställs på prov, i mötet med gips, stomi, kateter, sårförband och infarter.

Tvagningens historia från 600-talet till moderna vattenledningar#

Rituell tvättning före gudstjänst var känd i det senantika Främre Orienten långt före Muhammeds ﷺ tid, hos judar och hos flera kristna riktningar. Ibn Abi al-Izz påpekar ändå i förbigående att wudu i den form Muhammed ﷺ lärde ut inte var en känd handling i den förislamiska tiden, och att kunskapen om den kom uteslutande från honom.¹⁹19Ibn Abi al-Izz al-Hanafi, Sharh al-Aqida al-Tahawiyya. Egen översättning.

Att reglerna sedan tog tid att stelna framgår av materialet självt. Marion Holmes Katz har visat hur renhetsrätten växte fram genom tvist under de första århundradena, i samspel mellan rättsteori, politisk makt och folklig praxis.²⁵25Marion Holmes Katz, Body of Text: The Emergence of the Sunni Law of Ritual Purity, SUNY Press, 2002. Ze’ev Maghen har på motsvarande sätt använt striden om beröringsversen som ingång till hur tidiga jurister tänkte om kropp och begär.²⁶26Ze’ev Maghen, Virtues of the Flesh: Passion and Purity in Early Islamic Jurisprudence, Brill, 2005. Spåren finns kvar i handböckerna: när al-Nawawi konstaterar att bara tre moment i ghusl är obligatoriska medan resten är sunna, refererar han till en diskussion som en gång varit öppen.²⁷27al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl.

Praxis satte samtidigt sina egna avtryck i staden. Moskéerna fick gårdsfontäner och tvagningsbänkar, gatorna fick sabil-brunnar, och det offentliga badet blev en institution som behandlades rättsligt i handböckerna. Hos al-Qurtubi finns en detalj från 1100-talets Kairouan, hämtad från Ibn al-Arabi: de lärda där hade stenar liggande i jord i sina tvagningsrum, torkade sig med dem och sköljde därefter med vatten.²⁸28al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, avsnittet om istinja, som citerar Ibn al-Arabi. Samme Ibn al-Arabi avfärdar bestämt uppfattningen att fredagens ghusl skulle vara obligatorisk, med hänvisning till traderingen att den som utför wudu på fredagen har gjort gott och väl medan ghusl är förnämligare.²⁹29Samma verk, kommentaren till 62:9.

Den moderna vändningen kom med rinnande vatten. Tayammum, som i ökenmiljö varit vardag, blev för de flesta muslimer en undantagsregel för sjukdom och resa. Under 1900-talets senare hälft gjorde arbetskraftsinvandring och flykt tvagningen till en fråga om europeiska personalutrymmen, skolscheman och byggnormer, och därmed till ett ämne för domstolar och myndigheter i länder där ingen tidigare hade behövt tänka på var i en byggnad man tvättar fötterna.

Tvagning i Sverige: arbetsplatser, vård och moskéer#

Hur många i Sverige som faktiskt utför tvagning dagligen vet ingen. Två slags siffror cirkulerar och mäter olika saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor redovisar antalet betjänade i statsbidragsberättigade trossamfund, med revisorsintygade uppgifter: för 2024 sammanlagt 203 663 personer i de islamiska samfunden inom Islamiska samarbetsrådet, fördelade på bland andra Förenade islamiska föreningar i Sverige 61 350, Sveriges muslimska förbund 50 479 och Bosniakiska islamiska samfundet 19 440.³⁰30MUCF, officiell statistik »Trossamfund – antal betjänade«, uppgifter för 2024. Pew Research Centers ofta citerade uppskattning på omkring 810 000, eller 8,1 procent av befolkningen i beräkningen från 2017, mäter i stället muslimsk bakgrund.³¹31Pew Research Center, »Europe’s Growing Muslim Population«, 2017.

Muslimsk bakgrund enligt Pew, 2016810 000

Betjänade i islamiska samfund, 2024203 663

Den enda svenska domen som direkt träffar frågan kom från Förvaltningsrätten i Malmö. Bromölla kommun hade 2019 antagit en riktlinje om att bön under betald arbetstid inte var tillåten. Rätten upphävde beslutet den 11 september 2020 i mål 7680-19. Rådmannen Henrik Hedberg konstaterade att religionsfriheten i princip inte ger en anställd rätt att avstå från sina arbetsuppgifter. Riktlinjen föll i stället eftersom den var utformad som ett generellt förbud utan utrymme för individuell prövning och därmed stred mot regeringsformen och Europakonventionen.³²32Förvaltningsrätten i Malmö, mål 7680-19, dom meddelad 2020-09-11. Eftersom wudu i praktiken föregår varje bön gäller avgörandet också tvagningen.

Arbetsdomstolen prövade två år tidigare en angränsande fråga. I AD 2018 nr 51, meddelad den 15 augusti 2018, hade en arbetsgivare avbrutit rekryteringen av en kvinna sedan hon av religiösa skäl avstått från att ta en manlig företrädare i hand. Domstolen fann att hon utsatts för indirekt diskriminering och tillerkände henne diskrimineringsersättning. Beloppet bestämdes samtidigt återhållsamt: det var ovisst om hon över huvud taget hade fått anställningen, och arbetsgivarens syfte hade varit att behandla kvinnor och män lika snarare än att missgynna henne.³³33AD 2018 nr 51, meddelad 2018-08-15, Diskrimineringsombudsmannen mot Almega Tjänsteföretagen och Semantix Tolkjouren AB. Kopplingen till detta ämne görs sällan i svensk debatt: den norm som ligger under handskakningsvägran är samma fiqh-regel som hos shafiiter gör hudkontakt med motsatt kön till något som bryter wudu.

Praktiskt avgörs saken oftare av byggregler än av rättighetsprövningar. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbetsplatsens utformning, AFS 2020:1, som trädde i kraft den 1 januari 2021, reglerar personalutrymmen och antalet tvättställ och duschar. Där ett handfat finns är wudu i regel möjligt utan att något behöver byggas om. I vården möts två renhetssystem i samma handfat. Socialstyrelsens föreskrifter om basal hygien, SOSFS 2015:10, kräver att arbetsdräktens ärmar slutar ovanför armbågen och att underarmarna hålls fria från armbandsur, smycken och förband.³⁴34SOSFS 2015:10 om basal hygien i vård och omsorg, konsoliderad version. Regeln gör wudu enklare, eftersom armarna redan är blottade upp till armbågen, och utesluter samtidigt långärmad klädsel av blygsamhetsskäl. Kravet har veterligen aldrig prövats rättsligt eller behandlats särskilt av Socialstyrelsen i förhållande till religiös klädsel.

Det nationella kunskapsstödet hjälper personalen bara till hälften. Vårdhandbokens avsnitt om religion och hälsa, godkänt 2022 och författat av professor Katarina Hjelm, nämner beröringsregeln med orden »I till exempel Islam får kvinnor inte beröras av män som inte tillhör familjen«, och behandlar därtill ramadan och önskemål om vårdare av samma kön.³⁵35Vårdhandboken, »Religion och hälsa«, godkänd 2022-08-24, författare Katarina Hjelm. Den tvagning som regeln hänger ihop med tas däremot inte upp, och inte heller bönen eller omhändertagandet av avlidna. Klädseln är sällan det som väcker frågor på en vårdavdelning. Oftast gäller frågan hur wudu ska gå till med gips, kateter eller sårförband, och svaret finns i reglerna om jabira och tayammum ovan.

Vid livets slut möts systemen igen. Ghusl al-mayyit, tvagningen av den avlidne, utförs på bårhus eller i moskéns tvagningsrum, medan begravningslagen i 5 kap. 10 § ger en frist på en månad för gravsättning eller kremering, en tid som ligger långt från normen att begrava utan dröjsmål. Inom Kriminalvården, där tillgången till vatten och avskildhet är mest begränsad, sköts frågan av den andliga vården, som bedrivs i samverkan med trossamfunden och där imamer verkar vid sidan av präster, pastorer och diakoner. I moskébyggen är tvagningsrummet en självklar post i handlingarna jämte bönesal, skorum och toaletter, medan tvagningen i de många församlingslokaler som inryms i byggnader avsedda för något helt annat får ordnas med de ytor som råkar finnas.

Tvagning i nordisk idéhistoria: Ibn Fadlan vid Volga och Wallin i öknen#

Kopplingen mellan denna rättsregel och Norden är äldre än de svenska moskéerna och finns belagd i skrift. Muslimsk kontakt med Norden kan spåras till 700-talet, men den äldsta bevarade text där nordbor beskrivs utifrån själva renhetsnormen är en arabisk resenärs berättelse.³⁶36Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige – de första 1300 åren, Myndigheten för stöd till trossamfund, 2018. Ahmad ibn Fadlan, som 921 och 922 följde en beskickning från Bagdad till volgabulgarerna, mötte vid Volga ett folk han kallar rus och beskrev deras morgontvättning i vändningar som avslöjar vilken norm han mätte med. Ett enda kärl vatten bärs runt i huset och används av alla i tur och ordning:³⁷37Ahmad ibn Fadlan, Risala, berättelsen om rus vid Volga 921–922.

Var morgon måste en tjänsteflicka komma med en stor skål vatten och räcka den till sin herre. I den tvättar han ansikte, händer och hår, kammar håret ned i skålen, snyter sig och spottar i den, och lämnar ingen orenhet ogjord i det vattnet. När han är färdig bär flickan skålen till mannen bredvid, som gör som den förre, och hon flyttar den från den ene till den andre tills den gått laget runt i huset.— Ahmad ibn Fadlan, Risala

Passagen är en polemisk resenärsskildring, inte etnografi, och identifieringen av rus med skandinaver är omdiskuterad bland forskare. I den mäts nordbon med tahara-normen, och inte omvänt.

Nio sekler senare går blicken åt andra hållet, i en text skriven på svenska. Georg August Wallin, född 1811 i Sund på Åland och alltså finländare med svenska som skriftspråk, reste under 1840-talet sex år i arabvärlden, bad som muslim och besökte Mecka och Medina 1845. I berättelsen om resan från Kairo ut i öknen, utgiven postumt 1853, noterar han att beduinen sällan finner vatten nog att tvätta sig, att månader eller ett helt år kan förflyta mellan två tvagningar och att beduinen då ersätter vattnet med elden och sanden.³⁸38Georg August Wallin, Första resa från Cairo till Arabiska öknen i april 1845, utgiven postumt 1853. Wallin beskriver där, utan att använda termen, den handling rättsläran kallar tayammum. Han lägger också märke till att hans följeslagare under hela resan inte en enda gång förrättade sin bön, och beskriver dem som okunniga om läran och dess ceremonier. Texten präglas av 1800-talets nedlåtande blick och ska läsas som en observation av avståndet mellan norm och praktik, aldrig som en skildring av islamisk praxis.

Någon nordisk tvättsed som skulle motsvara den islamiska rättsregeln finns inte. De äldre kontakter som Simon Sorgenfrei spårar tillbaka till 700-talet har inte lämnat efter sig några texter av det här slaget.

Vanliga invändningar mot rituell tvagning#

Fem invändningar återkommer.

Den första är arbetsmarknadsinvändningen, formulerad bland annat på Göteborgs-Postens ledarsida: arbetsplatser ska inte behöva anpassa lokaler och scheman efter religiösa krav, och om en bön förutsätter tvagning, förflyttning och avskildhet är den ingen paus längre; den är frånvaro. Invändningen pekar på en verklig avvägning, och den svenska rättsutvecklingen ger den delvis rätt. Bromöllaavgörandet slog fast att en anställd inte kan vägra utföra normala arbetsuppgifter. Det som föll var det generella förbudet, alltså att det enskilda fallet aldrig prövades. I Sverige har invändningen hittills stannat på ledarsidorna: varken Arbetsmiljöverket, något fackförbund eller någon namngiven arbetsgivare har tagit ställning till tvagningsutrymmen som en egen fråga under AFS 2020:1. Vad avvägningen kostar i praktiken beror på verksamheten, och wudu tar för de flesta någon minut vid ett befintligt handfat.

Den andra gäller kvinnor. Menstruationen räknas som stor rituell orenhet, och under den tiden får kvinnan varken be eller vandra kring Kaba. Ibn Rushd nämner fyra ting som hindras, al-Qurtubi elva, och enligt Aishas hadith befalldes kvinnorna ta igen fastan men inte bönen.³⁹39Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om hayd; al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 2:222. Just menstruationsreglerna hör enligt Marion Holmes Katz till de mest omtvistade i det tidiga materialet.²⁵25Marion Holmes Katz, Body of Text: The Emergence of the Sunni Law of Ritual Purity, SUNY Press, 2002. Svaret är att hadath är ett tillfälligt tillstånd, ingen egenskap hos personen, och att befrielsen från att ta igen bönerna är en lättnad, inte en utestängning. Fastan tas igen eftersom det rör sig om några dagar om året, medan bönerna efterskänks eftersom det annars kunde bli femtio böner att ta igen. Ordningen går tillbaka på profetens egen anvisning och inte på juristernas bedömning, och därför är den densamma i alla skolor. Att den ändå upplevs som ett utanförskap är en verklig erfarenhet, och den möts bäst med påminnelsen om att dhikr, duʿāʾ och läsning ur minnet står öppna hela tiden.

Den tredje invändningen hämtas ur 9:28, där de som sätter medhjälpare vid Guds sida kallas orena.⁴⁰40Koranen, al-Tawba 9:28. Kritiker läser versen så att icke-muslimer skulle vara fysiskt orena, och även Bernströms hakparentes, »på grund av sin avgudadyrkan«, är ett tolkningsval. De klassiska rättsskolorna uppfattar najas här som en kultisk och andlig kvalitet knuten till versens sammanhang, tillträdet till den heliga moskén, och inte som en fysisk orenhet hos personer. Bokfolkets mat är enligt 5:5 uttryckligen tillåten, och profeten tog emot gäster, åt av deras föda och lånade av dem – vilket vore obegripligt om beröring gjorde en muslim oren.⁴¹41Koranen, al-Maida 5:5 om bokfolkets mat; om profetens umgänge med judar och kristna se al-Bukhari, Sahih, kitab al-buyu (pantsättningen av rustningen hos en judisk man) och kitab al-atima. Invändningen träffar alltså inte den läsning som rättsskolorna faktiskt företräder.

الْيَوْمَ أُحِلَّ لَكُمُ الطَّيِّبَاتُ ۖ وَطَعَامُ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ حِلٌّ لَّكُمْ وَطَعَامُكُمْ حِلٌّ لَّهُمْ ۖ وَالْمُحْصَنَاتُ مِنَ الْمُؤْمِنَاتِ وَالْمُحْصَنَاتُ مِنَ الَّذِينَ أُوتُوا الْكِتَابَ مِن قَبْلِكُمْ إِذَا آتَيْتُمُوهُنَّ أُجُورَهُنَّ مُحْصِنِينَ غَيْرَ مُسَافِحِينَ وَلَا مُتَّخِذِي أَخْدَانٍ ۗ وَمَن يَكْفُرْ بِالْإِيمَانِ فَقَدْ حَبِطَ عَمَلُهُ وَهُوَ فِي الْآخِرَةِ مِنَ الْخَاسِرِينَ

Koranen · al-Maida 5:5

Den fjärde invändningen gäller psykisk hälsa: ett system med exakta villkor för giltighet skapar tvångsmässig noggrannhet. Det är den som tvättar om underarmen en fjärde gång därför att den tredje kändes fel. Ibn al-Jawzi beskrev fenomenet redan på 1100-talet i Talbis Iblis, där han ägnar waswas vid rening ett eget avsnitt.⁴²42Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis, avsnittet om waswas vid rening och tvagning. I modern klinisk litteratur betecknas samma sak som en religiöst inriktad form av tvångssyndrom, där just upprepad partiell tvagning hör till de vanligaste yttringarna. Underlaget är ännu tunt och bygger på små patientgrupper, men riktningen är tydlig nog för att tas på allvar. Rättsläran har egna motmedel: al-Nawawi räknar tre obligatoriska moment i ghusl och kallar resten sunna, och Jubayr ibn Mutims tradering om tre handfullar vatten fungerar som en gräns uppåt.

Den femte invändningen är den vanligaste i svensk offentlighet: att tvagningen slösar vatten, och att fötter tvättas i handfat avsedda för händer. Någon svensk mätning av vattenåtgången vid wudu finns inte, så påståendet kan varken beläggas eller vederläggas empiriskt. Normen går dock att belägga: Jubayr ibn Mutims tre handfullar, och de klassiska handböckerna, som räknar överdrivet vattenbruk som ett fel och inte som en fromhet. Handfatsfrågan är däremot befogad och rör utrustning; den löses med låga tvagningsbänkar, som byggs i varje ny moské och numera även i vissa svenska verksamhetslokaler.

---

Footnotes

1. Ibn Qudama al-Maqdisi, al-Mughni, kitab al-tahara, avsnittet om tayammum. ↩

2. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid wa-nihayat al-muqtasid, inledningen till kitab al-tahara. Egen översättning från arabiskan. ↩

3. Koranen, al-Maida 5:6. ↩

4. Koranen, al-Nisa 4:43. ↩

5. Koranen, al-Baqara 2:222. ↩

6. Koranen, al-Tawba 9:108. ↩

7. Koranen, al-Waqia 56:79. ↩

8. Koranen, al-Muddaththir 74:4. ↩

9. Koranen, al-Anfal 8:11. ↩

10. Sahih Muslim 223. ↩

11. Sahih Muslim 224; Sahih al-Bukhari 135. ↩

12. Traderingarna från Aisha och Maymuna bint al-Harith återges av både al-Bukhari och Muslim; här efter Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om ghusl från janaba. ↩

13. Traderingen från Jubayr ibn Mutim, återgiven av al-Bukhari och Muslim; här efter al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl. ↩

14. al-Marghinani, al-Hidaya fi sharh Bidayat al-mubtadi, kitab al-tahara. Egen översättning. ↩

15. al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 4:43. Egen översättning. ↩

16. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om vad som bryter wudu. Egen översättning. ↩

17. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, avsnittet om beröring. ↩

18. De två läsningarna av arjul redovisas i den klassiska recitationslitteraturen; se Ibn al-Jazari, al-Nashr fi al-qiraat al-ashr, samt al-Tabari, Jami al-bayan, kommentaren till 5:6. ↩

19. Ibn Abi al-Izz al-Hanafi, Sharh al-Aqida al-Tahawiyya. Egen översättning. ↩ ↩²

20. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om mash. Egen översättning. ↩

21. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Zad al-maad fi hady khayr al-ibad, avsnittet om mash över khuffayn. Egen översättning. ↩

22. al-Marghinani, al-Hidaya, avsnittet om al-ma al-mustamal. ↩

23. al-Shafii, al-Umm, kitab al-tahara. Egen översättning. ↩

24. Ibn Qudama, al-Mughni, avsnittet om al-mash ala al-jabira; jämför al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, samma ämne. ↩

25. Marion Holmes Katz, Body of Text: The Emergence of the Sunni Law of Ritual Purity, SUNY Press, 2002. ↩ ↩²

26. Ze’ev Maghen, Virtues of the Flesh: Passion and Purity in Early Islamic Jurisprudence, Brill, 2005. ↩

27. al-Nawawi, al-Majmu sharh al-Muhadhdhab, bab sifat al-ghusl. ↩

28. al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, avsnittet om istinja, som citerar Ibn al-Arabi. ↩

29. Samma verk, kommentaren till 62:9. ↩

30. MUCF, officiell statistik »Trossamfund – antal betjänade«, uppgifter för 2024. ↩

31. Pew Research Center, »Europe’s Growing Muslim Population«, 2017. ↩

32. Förvaltningsrätten i Malmö, mål 7680-19, dom meddelad 2020-09-11. ↩

33. AD 2018 nr 51, meddelad 2018-08-15, Diskrimineringsombudsmannen mot Almega Tjänsteföretagen och Semantix Tolkjouren AB. ↩

34. SOSFS 2015:10 om basal hygien i vård och omsorg, konsoliderad version. ↩

35. Vårdhandboken, »Religion och hälsa«, godkänd 2022-08-24, författare Katarina Hjelm. ↩

36. Simon Sorgenfrei, Islam i Sverige – de första 1300 åren, Myndigheten för stöd till trossamfund, 2018. ↩

37. Ahmad ibn Fadlan, Risala, berättelsen om rus vid Volga 921–922. ↩

38. Georg August Wallin, Första resa från Cairo till Arabiska öknen i april 1845, utgiven postumt 1853. ↩

39. Ibn Rushd, Bidayat al-mujtahid, kapitlet om hayd; al-Qurtubi, al-Jami li-ahkam al-Quran, kommentaren till 2:222. ↩

40. Koranen, al-Tawba 9:28. ↩

41. Koranen, al-Maida 5:5 om bokfolkets mat; om profetens umgänge med judar och kristna se al-Bukhari, Sahih, kitab al-buyu (pantsättningen av rustningen hos en judisk man) och kitab al-atima. ↩

42. Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis, avsnittet om waswas vid rening och tvagning. ↩