Ja, islam håller Guds existens för bevisad – men beviset liknar inte en matematisk formel. Det består av āyāt, »tecken«, som enligt Koranen pekar mot Skaparen i allt som finns och i människans egen natur. Ordet āya betyder på samma gång »vers« och »tecken«: universum och uppenbarelsen är för islam två sidor av samma bevis. Den verkliga frågan blir då varför människan vänder sig bort trots att tecknen omger henne.
Vad menar islam med »bevis« för Gud?#
Islam utgår från att Guds existens redan är inskriven i tillvaron, och att det krävs mer för att bortförklara den än för att se den. De klassiska lärda, bland dem Ibn Taymiyya och hans elev Ibn al-Qayyim, beskrev uppgiften inte som att bevisa en frånvarande gud, utan som att påminna om en närvarande Skapare vars spår finns överallt. Koranen frågar gång på gång om människan inte har »ägnat någon eftertanke« åt skapelsen av himlarna och jorden (Koranen 30:8). Beviset är ingen kedja av abstrakta satser; det är iakttagelse av himlen, av kroppen och av växlingen mellan natt och dag. Redan de hedniska araberna i Mecka erkände att Allah skapat dem; deras synd låg i att de dyrkade andra vid hans sida. I islams ögon är det därför förnekaren som bär bevisbördan.
Hur använder Koranen skapelsen som bevis?#
Koranens vanligaste argument är att ingenting blir till av sig självt. I sura Berget heter det:
Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna? Har de [också] skapat himlarna och jorden? Nej, de är inte säkra på något!— Koranen 52:35–36
أَمْ خُلِقُوا مِنْ غَيْرِ شَيْءٍ أَمْ هُمُ الْخَالِقُونَ أَمْ خَلَقُوا السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضَ ۚ بَل لَّا يُوقِنُونَ
Antingen blev människan till av en slump, eller skapade hon sig själv, eller har hon en Skapare. De två första svaren är orimliga, och då återstår bara det tredje. Till detta kommer ordningen i det skapade, ett tecken på avsikt: »I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag ligger helt visst budskap till dem som vill använda sitt förstånd« (Koranen 3:190). Ibn al-Qayyim menade att varje skapat ting vittnar om sin formgivare genom själva sitt tillstånd.
Också Carl von Linné, som ägnade sitt liv åt att ordna och namnge det skapade, skrev i sina egenhändiga anteckningar, här i moderniserad språkdräkt:
Världen är vid, allestädes lika full av Skaparens under.
Ett sådant konstaterande når dock aldrig längre än till att en Skapare finns.
Vad är fitra, människans medfödda gudstro?#
Vid sidan av tecknen i naturen pekar islam på ett tecken i människan själv: fitra, den ursprungliga läggning varje människa föds med. Profeten Muhammed ﷺ sade:
Varje barn föds i enlighet med fitra; sedan gör hans föräldrar honom till jude, kristen eller magier.— Sahīh al-Bukhari 1385 (berättad av Abu Hurayra)
Gudsmedvetandet är därför något människan bär med sig från början, en glöd hon kan blåsa liv i eller låta falna. Det förklarar varför dyrkan av något högre återkommer i nästan alla kulturer. När Koranen säger »Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem« (Koranen 41:53), syftar »inom dem själva« just på detta inre vittnesbörd. Ateismen blir i det ljuset ett bortträngande av något människan redan vet.
Varför kan det bara finnas en skapare?#
Islam går ett steg längre och lär att Skaparen med nödvändighet är en. Koranen argumenterar utifrån ordningen:
Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!— Koranen 21:22
لَوْ كَانَ فِيهِمَا آلِهَةٌ إِلَّا اللَّهُ لَفَسَدَتَا ۚ فَسُبْحَانَ اللَّهِ رَبِّ الْعَرْشِ عَمَّا يَصِفُونَ
Tanken är att två obegränsade viljor skulle dra kosmos åt skilda håll och få ordningen att bryta samman. Att allt följer enhetliga lagar förutsätter en enda lagstiftare. Detta är kärnan i tawhīd, Guds absoluta enhet, och i rubūbiyya, läran om Gud som ensam Herre och Skapare. Ibn Taymiyya framhöll att makten att skapa och frambringa ur intet är Herrens mest utmärkande egenskap, och att den inte tillkommer någon annan. Att erkänna en skapare men sedan fördela gudomligheten på flera är i islam shirk, avgudadyrkan.
Räcker förnuftet, eller behövs uppenbarelsen?#
Förnuftet kan enligt islam föra människan ända fram till att en Skapare måste finnas, men det kan inte avslöja hans namn, hans vilja eller hur han vill bli dyrkad. Det kan bara uppenbarelsen. Abraham framställs i Koranen som förebilden. Genom att betrakta stjärnorna, månen och solen resonerade han sig bort från avgudarna, och om detta heter det: »Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad« (Koranen 6:75). Tecknen väcker frågan; profeterna och Koranen ger svaret. Den som begär en filosofisk garanti bortom varje tvivel har missförstått vad islam ger, nämligen tillräckligt med ljus för den som är ärlig nog att följa det.