Gravida kvinnor måste fasta under ramadan om de är friska – men de får avbryta fastan om de fruktar att den skadar dem själva eller barnet. Då tar de normalt igen dagarna senare (qadā). Det är faran som ursäktar, aldrig graviditeten i sig.
Får en gravid kvinna avbryta fastan under ramadan?#
Ja. De klassiska lärda är eniga om att en gravid eller ammande kvinna som fruktar för sig själv eller barnet får bryta fastan. Det rör sig om en rukhsa, en lättnad för nödens skull. Hon räknas till de sjuka, som enligt Koranen får skjuta upp fastan:
Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar.— Koranen 2:185
شَهْرُ رَمَضَانَ الَّذِي أُنزِلَ فِيهِ الْقُرْآنُ هُدًى لِّلنَّاسِ وَبَيِّنَاتٍ مِّنَ الْهُدَىٰ وَالْفُرْقَانِ ۚ فَمَن شَهِدَ مِنكُمُ الشَّهْرَ فَلْيَصُمْهُ ۖ وَمَن كَانَ مَرِيضًا أَوْ عَلَىٰ سَفَرٍ فَعِدَّةٌ مِّنْ أَيَّامٍ أُخَرَ ۗ يُرِيدُ اللَّهُ بِكُمُ الْيُسْرَ وَلَا يُرِيدُ بِكُمُ الْعُسْرَ وَلِتُكْمِلُوا الْعِدَّةَ وَلِتُكَبِّرُوا اللَّهَ عَلَىٰ مَا هَدَاكُمْ وَلَعَلَّكُمْ تَشْكُرُونَ
Till detta kommer profeten Muhammeds ﷺ ord, återgivna av följeslagaren Anas ibn Mālik al-Kaʿbī: »Gud har befriat resenären från halva bönen och från fastan, och den ammande och den gravida kvinnan från fastan« (Sunan at-Tirmidhī 715, bedömd hasan).
Måste en frisk gravid kvinna ändå fasta?#
Ja. Det är en vanlig missuppfattning att graviditet automatiskt befriar från fastan. Så länge kvinnan är vid god hälsa och varken hon eller läkare ser någon verklig risk, kvarstår fastan som en personlig plikt (fard) på samma villkor som för alla andra. Många kvinnor fastar utan problem, särskilt tidigt i graviditeten.
Tillåtelsen att avbryta förutsätter ett verkligt ʿudhr (giltigt skäl): kraftig utmattning, uttorkning, medicinsk varning eller välgrundad fruktan för fostret. Inbillad oro eller bekvämlighet räcker inte. Den troende följer här både uppenbarelsen och sitt eget omdöme och står till svars inför Gud, som känner avsikten.
Ska hon ta igen dagarna eller betala lösen (fidya)?#
Huvudregeln är qadā: hon fastar igen lika många dagar efter ramadan, eftersom graviditet är ett tillfälligt hinder (Koranen 2:185). Hon tar igen dagarna när hon orkar – helst före nästa ramadan, men de får skjutas upp om fortsatt graviditet eller amning gör det omöjligt. Det skiljer henne från den kroniskt sjuke och den åldrige, som aldrig kan fasta och i stället ger fidya – mat åt en behövande för varje dag. Den som inte längre orkar fasta omfattas av versen »de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta« (Koranen 2:184), så som följeslagaren Ibn ʿAbbās förklarade den.
Oenigheten gäller endast om fidya ska läggas till qadā när hon avbröt fastan av fruktan för barnet. Skälet till tvisten är att Koranen själv bara nämner den sjuke och resenären, medan stödet för en extra måltid bygger på uttalanden från följeslagare som Ibn ʿAbbās. Permanenta kommittén (al-Lajna ad-Dāʾima) kräver enbart qadā. Abū Hanīfa är av samma åsikt, en ståndpunkt som Ibn ʿUthaymīn kallade stark eftersom ingen tydlig text påbjuder lösen. ash-Shāfiʿī och Ahmad ibn Hanbal lägger däremot till fidya i det fallet, medan Mālik kräver den bara av den ammande och inte av den gravida.
Vad gäller ammande kvinnor och fastan i Sverige?#
Samma regel gäller den ammande: fruktar hon att fastan skadar henne själv eller barnet får hon avbryta och tar normalt igen dagarna. I Sverige, med uppemot 800 000 muslimer enligt Pew Research Center, blir frågan dessutom särskilt påtaglig, eftersom fastedagen kan variera mellan tio timmar på vintern och långt över tjugo på sommaren. En tjugotimmarsfasta sent i graviditeten är just den sortens påfrestning där fruktan för skada blir konkret snarare än inbillad.
Här gäller en grundläggande princip: skada ska avlägsnas, och att bevara liv går före. Därför ska kvinnan rådgöra med läkare. Visar undersökningen verklig fara för henne eller barnet blir det en plikt att bryta fastan, och att fasta ändå vore olydnad. Islam begär aldrig att en mor ska riskera det liv hon bär.