Qadar (ödet) är Guds förutbestämmelse: att han i sin eviga kunskap har känt, skrivit ner, velat och skapat allt som sker. Tron på detta är den sjätte av islams sex trosartiklar. Samtidigt lär islam att människan har en verklig vilja och fullt ansvar för sina handlingar – qadar är varken blind ödestro eller en ursäkt för synd. Tron på det förutbestämda hör till tawhīd: erkännandet av Gud som ensam herre (rubūbiyya) över allt som finns och sker.
Vad betyder ödet (qadar) i islam?
Ordet qadar betyder ett fastställt mått, och tillsammans med qadāʾ (Guds beslut) syftar det på att ingenting inträffar utan att Gud först känt, bestämt och skapat det. När ängeln Jibrīl (Gabriel) frågade profeten Muhammed ﷺ om tron (īmān) räknade profeten upp sex ting: tron på Gud, hans änglar, hans böcker, hans sändebud, den yttersta dagen »och ödet, dess goda och dess onda« (Sahīh Muslim 8), en hadith som imamen an-Nawawī gjorde till den andra i sin berömda samling av fyrtio. Koranen knyter skapelsen själv till måttet:
ALLT har Vi skapat med rätta mått— Koranen 54:49
إِنَّا كُلَّ شَيْءٍ خَلَقْنَاهُ بِقَدَرٍ
Ingenting i tillvaron faller alltså utanför Guds mått, inte heller det människor kallar slump.
Vilka är de fyra nivåerna i tron på ödet?
De lärda, däribland Ibn al-Qayyim i Shifāʾ al-ʿalīl, sammanfattar tron på ödet i fyra nivåer (marātib al-qadar). Den första är kunskapen (ʿilm): Gud vet i evighet allt som varit, är och kommer att bli. Den andra är nedskrivningen (kitāba) i den bevarade tavlan, al-Lawh al-Mahfūz. Profeten sade: »Det första Gud skapade var Pennan. Han sade till den: Skriv. Den sade: Vad skall jag skriva? Han sade: Skriv ned allt som är bestämt till dess timmen är inne« (Sunan Abī Dāwūd 4700; även Jāmiʿ at-Tirmidhī 2155). Den tredje nivån är viljan (mashīʾa), att inget rör sig utan att Gud vill det, och den fjärde är skapelsen (khalq): Gud har skapat allt, även människans gärningar. Koranen bekräftar nedskrivningen:
Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok, innan Vi sätter den i verket— Koranen 57:22
مَا أَصَابَ مِن مُّصِيبَةٍ فِي الْأَرْضِ وَلَا فِي أَنفُسِكُمْ إِلَّا فِي كِتَابٍ مِّن قَبْلِ أَن نَّبْرَأَهَا ۚ إِنَّ ذَٰلِكَ عَلَى اللَّهِ يَسِيرٌ
Fyra led – vetskap, skrift, vilja, skapelse – och allt som sker har passerat alla fyra.
Har människan fri vilja om allt är förskrivet?
Här väljer ahl as-sunna medelvägen mellan två diken. Qadariyya förnekade att Gud förutbestämt och skapat människans handlingar, och överdrev därmed den fria viljan. Jabriyya förnekade människans vilja helt och gjorde henne till ett viljelöst redskap. Den klassiska läran, så som Ibn Taymiyya formulerade den, håller fast vid båda sanningarna samtidigt: människan har en verklig vilja och förmåga (qudra), men både viljan och förmågan är i sin tur skapade av Gud. Koranen ställer de två sanningarna intill varandra i två på varandra följande verser: den ena talar om den människa som vill gå den raka vägen (81:28), den andra säger att ingen kan vilja om inte Gud, världarnas Herre, vill (81:29). Viljan är verklig i den första satsen och skapad i den andra. Hon väljer och handlar i verklig mening, och bär därför fullt ansvar på domens dag. Människan faller inte genom tillvaron som en viljelös sten; hon väljer, men aldrig utanför det Gud har skapat.
Får man skylla sina synder på ödet?
Nej. Ödet åberopas inför det som drabbar människan utifrån – sjukdom, förlust, motgång – och möts då med tålamod; synden däremot är människans eget val och möts med ånger, aldrig med ursäkten »det var ödet«. Ibn Taymiyya drar gränsen i al-ʿUbūdiyya:
Ödet har vi blivit befallda att finna oss i och att härda under vad det för med sig, i de olyckor som drabbar oss: fattigdom, sjukdom och fruktan.
Att Pennan skrivit allt upphäver inte plikten att handla och söka medlen (asbāb); skiljelinjen mot ren ödestro går just där. Den fornnordiska hållningen kunde dra slutsatsen att försiktighet saknar mening; i Njáls saga avfärdar Gunnar på Hlíðarendi en varning med orden:
Döden kommer när den kommer, var jag än är, om det är mitt öde.
Islam delar utgångspunkten att stunden är utsatt, men drar motsatt slutsats om medlen: också de är skrivna, och därför ska de sökas. När pesten härjade i Shām vände kalifen ʿUmar ibn al-Khattāb om hellre än att rida in i den drabbade staden, och svarade dem som invände att han flydde »från Guds beslut till Guds beslut« (Sahīh al-Bukhārī 5729; Sahīh Muslim 2219). Ödet förklarar det som drabbar människan; det ursäktar aldrig det hon väljer.
Vad ger tron på ödet den troende?
Tron ger inre vila och förtröstan (tawakkul). Den som vet att ingen olycka når honom utom med Guds tillåtelse blir varken krossad av förlust eller högmodig i framgång. Det är just detta syfte Koranen anger, »för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er« (Koranen 57:23). Den klassiska trosläran kallar förnöjsamheten (ridā) med Guds beslut för hjärtats ro. Ibn al-Jawzi beskriver i Sayd al-khātir hur den ron ser ut när den sätts på prov:
Den vars tro är hel bär inget invändande i hjärtat och låter ingen viskning slå sig ner inför det som sker; ju hårdare prövningen blir, desto mer växer hans tro och desto fastare blir hans överlåtelse. Han kan be utan att se något svar och ändå vara oförändrad i sitt inre, eftersom han vet att han ägs, och att den som äger honom förfogar efter sin vilja.
Koranen lägger orden i de troendes mun:
Säg: ”Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. Han är vår Herre och vår Beskyddare. Till Gud skall de troende lita!”— Koranen 9:51
قُل لَّن يُصِيبَنَا إِلَّا مَا كَتَبَ اللَّهُ لَنَا هُوَ مَوْلَانَا ۚ وَعَلَى اللَّهِ فَلْيَتَوَكَّلِ الْمُؤْمِنُونَ
Tron är utbredd: i 19 av 23 undersökta länder delade minst sju av tio muslimer tron på det förutbestämda, i Tunisien hela 98 procent (Pew Research Center, 2012). Vad den ger är ett fäste för den som inser hur lite av livet som låter sig styras.