Abort är enligt islam i grunden förbjudet (harām), eftersom livet är heligt och fostret en skapelse vars liv ytterst tillhör Gud. Efter 120 dagar, då själen (rūh) anses blåsas in i fostret, likställs abort med att döda en människa och tillåts bara i ett enda fall: för att rädda moderns liv. Före den gränsen skiljer sig de klassiska lagskolorna åt, men ingen av dem tillåter abort av bekvämlighet eller av rädsla för fattigdom.
Varför ser islam fostret som ett liv värt att skydda?#
Människolivet är i islam okränkbart därför att det tillhör Gud och inte människan. Det följer direkt av tawhīd, tron på Guds enhet och oinskränkta herravälde. I det förislamiska Arabien förekom det att nyfödda flickor begravdes levande (waʾd) av fattigdom och skam. Koranen avskaffade seden och bröt med själva tanken att ett barn kan offras för försörjningens skull:
Döda inte era barn av rädsla för fattigdom; Vi sörjer för dem och för er. Att döda [dem] är en svår synd.— Koranen 17:31
وَلَا تَقْتُلُوا أَوْلَادَكُمْ خَشْيَةَ إِمْلَاقٍ ۖ نَّحْنُ نَرْزُقُهُمْ وَإِيَّاكُمْ ۚ إِنَّ قَتْلَهُمْ كَانَ خِطْئًا كَبِيرًا
Versen riktar sig mot spädbarnsdråp, men de lärda har ur samma princip härlett ett skydd för fostret: ett kommande liv får inte släckas för att det är obekvämt eller dyrt. Den som dödar sitt barn av rädsla för fattigdom litar inte på löftet i versen, att Gud sörjer för både barnen och föräldrarna.
Vad innebär »själens inblåsning« efter 120 dagar?#
Den avgörande gränsen i islamisk rätt går vid 120 dagar, och den har stöd i både Koranen och profetens sunna. I en hadith återberättad av Abdullāh ibn Masʿūd beskriver profeten Muhammed ﷺ fostrets tillblivelse i tre steg om vardera fyrtio dagar: en droppe (nutfa), en hängande klump (ʿalaqa) och en köttklump (mudgha). Därefter sänds en ängel för att blåsa in själen (Sahīh al-Bukhārī 3208; Sahīh Muslim 2643). Samma stegvisa skapelse skildras i Koranen 23:13–14, där droppen blir »en grodd som sätter sig fast« och därefter »en klump«. Efter att själen blåsts in räknas fostret som en levande människa: abort blir då enhälligt (ijmāʿ) förbjudet och behandlas som dråp, och de lärda ålägger en föreskriven gottgörelse (ghurra) för den som dödar ett besjälat foster.
Vad säger de fyra lagskolorna om abort före 120 dagar?#
Före själens inblåsning råder oenighet mellan de fyra klassiska lagskolorna (madhāhib). Den malikitiska skolan förbjuder abort i varje skede, ända från befruktningen. Enligt hanbaliternas etablerade ståndpunkt är abort tillåten under de första fyrtio dagarna om det finns ett giltigt skäl, men förbjuden därefter. En del hanafiter och shāfiʿiter tillåter abort fram till 120 dagar vid verkligt behov, medan andra inom samma skolor avråder bestämt. Det saudiska lärdomsrådet (Hayʾat Kibār al-ʿUlamāʾ) sammanfattar en utbredd hållning: under de första fyrtio dagarna kan abort vara tillåten om den tjänar ett godtagbart syfte eller avvärjer en verklig skada, men aldrig för att föräldrarna anser sig ha barn nog eller fruktar kostnaden. Inte heller i någon av skolorna har »vi har barn nog« godtagits som skäl.
När är abort tillåtet – och när är det inte det?#
Det starkaste och mest samstämmiga undantaget är fara för moderns liv. Står valet mellan modern och fostret väger moderns redan etablerade liv tyngre, och abort tillåts även efter 120 dagar. Vid våldtäkt eller säkerställd, svår fosterskada tillåter en del lärda abort i ett tidigt skede, före 40 eller 120 dagar, medan andra håller fast vid förbudet, eftersom fostret är oskyldigt till hur det blivit till. Däremot avvisar samtliga skolor abort som preventivmedel eller av sociala och ekonomiska bekvämlighetsskäl. De 120 dagarna räknas från befruktningen, medan svensk mödravård räknar graviditetsveckor från senaste mens, ungefär två veckor tidigare. Besjälningen infaller därför kring graviditetsvecka 19. Den fria aborträtten i Sverige sträcker sig till och med vecka 18, strax före den gräns där islam räknar fostret som besjälat. Tidsgränserna ligger nära varandra, men före vecka 18 kräver svensk lag inget skäl, medan islamisk rätt även då förbjuder abort av bekvämlighet eller av rädsla för fattigdom.